Jonax är namnet på en c-ponny som jag hade äran att få äga i 7år. I januari 2006 kom min första ridponny hem till mig, en 21årig valack på 137,5cm. Jag var den lyckligaste tjejen på hela jorden, JAG hade en ponny som var så himla vacker, så himla trevlig och som kunde lära mig allt. Jag trodde det skulle gå hur lätt som helst, han va ju en läromästare ? Oj så fel jag hade, jag fick slita arslet av mig för att han ens skulle kröka på nacken. Det va ingen lätt ponny, men jag slet och red och tillslut så gick han där med krökt nacke och gick faktiskt ganska bra. Men jag lärde mig att rida, det va inte att sitta och åka med utan jag var faktiskt tvungen att lära mig att rida om detta ens skulle gå ihop. Men då är det tack vare honom som jag kan rida som jag gör idag också.

 

Jag är honom evigt tacksam för allt han har gjort för mig, för alla minnen vi har tillsammans. Både dom tråkiga och roliga minnen, när jag kunde gå ut i stallet och sätta mig i hans box och bara gråta. Då stod han bara där och kollade på mig, gjorde inget annat. Som att han förstod. Vi fick ett sådant otroligt band, har aldrig haft något liknande med en annan häst. Jag har aldrig känt såhär för någon annan häst. Det har varit en ÄRA att få stå som ägare och att få ha tillbringat varje dag i 7 år med honom. Jag bugar och bockar för denna underbara ponny ..

 

Tyvärr så finns han inte längre kvar hos oss, hösten 2012 fick min ängel somna in. Dels pga. ålder, dels pga. jag skulle flytta men mest för att han senaste året hade drabbats av astma och hade därför svårt att andas, speciellt på vintern. Jag tycker det var rätt att han fick somna in, han hade ett bra sista år där han bara gick i hagen och äta mat och lunka runt.

 

Tack för allt, återigen, men jag kan inte tacka dig nog många gånger. Utan dig hade jag aldrig varit där jag är idag.